Skogsdrama.

Den här berättelsen kommer att visa hur farligt våra hundar lever. Det är inte bara biltrafiken och svaga isar som är en fara för våra jakthundar.

Jag åker hem till min gamla mor fyllde 84 år i veckan, Ina min stövare åker med, hon får springa lös där ute på gården, klockan är tio på förmiddag.

När jag inte hade sett henne på ett tag går jag ut och visslar men ingen hund kommer.

Efter någon timme klär jag på mig och går uppöver skoterspåret, här finns spår men jag hör inget hundskall. Uppe på höjden visslar jag och tycker mig höra en hund till vänster bortom ett berg, bakom det finns en skogsbilväg. Är inte klädd för att vistas i skogen, stövellätt som jag är, det är ungefär 30 -40 cm snö 6-7 minusgrader.

Jag går över till skogsbilvägen och fyller därmed läderstövlarna med snö, här hör jag ingen hund, ett stort hygge breder ut sig och jag tycker man borde höra bättre här.

Går hem till mor och väntar att Ina ska komma, klockan börjar bli femton mörkret börjar att falla, går en vända till skoterspåret, visslar och skriker ingen hund.

Tycker mig hör hund långt borta, går bilvägen ner till byn. Blir lurad av hundar som sitter i hund gårdarna och ylar.

Min bror kommer hem från jobbet och lovar ringa när hon kommer tillbaka, ringer honom

tio på kvällen ingen hund har kommit till rätta.

Ligger vaken och tänker på att ett ställe hörde jag en hund som svarade, kan hon ha fastnat?

Fredags morgon när det ännu är mörkt tar jag skidor och ficklampa åker för kolla, går upp till höjden där jag tyckte mig höra hund. Tar på mig skidorna och åker mot berget, står och funderar vart jag ska ta mig upp, här finns hundspår. Då får jag höra hundgny, är det du Ina säger jag hon svarar då med att skälla inne i berget.

Tar av mig skidorna och klättrar upp ser i snön ett hål, lägger mig på mage där är Ina.

Hon har ramlat ned i en skreva. Då kommer tårarna, det var henne jag hade hört men hon var instängd.

Hade jag åkt hundra meter på sidan hade jag säkert missat henne.

Häls Eilert